Vetenskapen är människans starkaste auktoritet. Ingen politiker, religiös ledare eller kändis kan i längden stå emot vetenskapen och vetenskapen kan bara ändra åsikt genom mer vetenskap. Vetenskapen samlar kunskap om världen och formulerar förklaringar på ett sätt som ingen annan kan. Den här auktoriteten har vetenskapen kämpas sig till och förtjänat.
Alla företeelser är inte vetenskapligt undersökta, så i de fallen har man bara enskilda personers berättelser att gå på. Fast skrämmande många saker är ordentligt undersökta och förkastade, men folk håller fast vid sin personliga sanning ändå, t.ex. elallergi, telepati och att tala med döda.
Vetenskapen har en metod som finns i några olika varianter, men som ser ut ungefär så här:
- Tag ett problem som behöver en förklaring. Tänk igenom det du redan vet och det andra redan undersökt.
- Formulera en förklaring, det kallas hypotes inom vetenskapen. Den ska helst vara enkel, med få oberoende delar.
- Antag att förklaringen i punkt 2 är sann, vilka andra konsekvenser får det.
- Testa och undersök konsekvenserna från punkt 3. Leta bevis på att konsekvenserna inte inträffar. Man ska inte försöka bevisa konsekvenserna, det är en lockande genväg, men leder till fel resultat.
Om man inte kunde hitta fel i punkt 4 kan man gå tillbaka till punkt 3 och hitta fler konsekvenser. Om man hittar fel i punkt 4, går man tillbaka till punkt 2 och formulerar en ny hypotes, nu har man bättre underlag att formulera en bättre hypotes. Detta leder till nya konsekvenser i punkt 3 och nya undersökningar i punkt 4.
Efter att man kört metoden flera varv har man en hypotes som kan anses testad. Då publicerar man allt man gjort som en vetenskaplig rapport. Alla andra kan då läsa den och göra om undersökningarna om de vill, eftersom man även publicerar hur man gick tillväga. Det kan vara så att man missat något väsentligt, någon påpekar det och man får börja om från punkt 1. Men det kan också vara så att det man gjort står pall för andras granskning och då har man gjort en till knut i vetenskapen enorma väv. Hypotesen i punkt 2 kommer då kallas för teori inom vetenskapen. Teori är det finaste en hypotes kan bli.
Den här metoden kan alltså inte visa att något är sant, bara att något är falskt. Genom att ta fram det som inte är sant kommer man slutligen fram till det som troligen är sant.
Vetenskapens styrka ligger i öppenheten. Det den ena ser är samma sak som den andra ser om man tittar på samma sätt. Därför kan vetenskapen inte uttala sig om enstaka händelser, om till exempel 100 vittnen sett ett flygande tefat är det inget bevis för att de existerar. Det är bara en händelse som ryms i punkt 1 ovan. För att vetenskapen ska kunna uttala sig i frågan måste man klara av punkt 4. Däremot kan man avfärda en händelse vetenskapligt genom att ge en annan förklaring, t.ex. att det var en ballong som flög just där och då.
Saker som vetenskapen inte kan visa eller motbevisa kan fortfarande finnas. Vetenskapen har begränsningar.
Begreppet naturlag används ibland istället för teori, men det är inte mer eller mindre sant för att man använder det ordet. Teori betyder gissning i vårt dagliga språk, men inom vetenskapen betyder det en förklaring som är stödd av stora mängder fakta.
Alla vetenskapens förklaringar är tillfälliga. De kan alltid omkullkastas om ny kunskap hittas. Det händer sällan inom naturvetenskapen, eftersom väven är tätast just där, men det händer ganska ofta inom de mjukare vetenskaperna, t.ex. ekonomi.
Det kan låta som det här är en vek metod, eftersom man inte kommer fram till absolut säkerhet, men alla andra metoder är betydligt sämre och vetenskapen har gett oss väldigt mycket.
Jag ska dra en historia som utspelar sig på 1940-talet och handlar om en släkting, Ivar. En dag när han kom hem från jobbet för att äta lunch satt hans fru i köket och tröstade hans yngsta son, som blivit kallat tjock i skolan tidigare under dagen. Ivar gjorde inte som moderna föräldrar och ringde klasskamraternas föräldrar. Ivar sa istället: "om någon kallar dig tjock i morgon ska du ge honom en smäll och fortsätta med det så länge någon kallar dig tjock. Får du en smäll tillbaka är det bara att ge en till." Dagen efter kom hans son tillbaka med ett leende, en sprucken läpp och ett blått öga. Han blev inte kallad tjock igen.
Det här kallar bråkstakar och gangsters för "respekt". En viss förvirring omger det ordet eftersom det har en annan betydelse i vårt språk. De ser respekt som något som måste erövras och försvaras, medan vi ser det som något som bara kan ges till den som förtjänar det och inte till den som kräver det. Men eftersom vi inte har bättre ord får vi dela på det.
Orsaken till det här beteendet är de här personernas utsatthet. De lever ett liv där allt kan tas ifrån dem, av en enskild person, vid ett enskilt tillfälle. Till exempel kan en tjuv komma och stjäla alla fåren, en kumpan kan tipsa om knarkgömman, en klantig seglare kan sänka fiskebåten.
Lever man så utsatt, måste man marknadsföra sig själv som en person som gärna tar två smällar för att få ge en och kan gå i döden bara man tar den rätta fienden med sig. Ett led i marknadsföringen är att besvara en förolämpning med våld.
Det här beteendet har de flesta av oss fått borttvättat under bara en generations välfärdssamhälle, och det kan komma tillbaka lika fort om de rätta förutsättningarna uppstå igen. Det finns latent i oss alla.
Att alltid kräva respekt har negativa konsekvenser för utövaren. De som är snabba till våld, har avsevärt kortare liv och de kommer lätt i konflikt med sin familj och det omkringliggande samhället. I Sverige har det setts som tydligast när utlandsfödda fäder dödat sina döttrar på grund av deras önskan att välja sina egna kärleksförhållanden.
Det här är inget jag kommit på själv, det har varit känt länge inom pedagogiken och psykologin och kallas Dunning-Krugereffekten.
Ungefär så här funkar det:
- Den som har sämst kompetens i en viss fråga, saknar ofta kompetensen att förstå att den inte förstår. Den personen kommer att överskatta sin kompetens, relativt andra och tro att man är ganska duktig i ämnet. Inte ens efter ett test kommer personen att förstå sin brist på kompetens.
- Den som kan lite mer i ett ämne, bedömer ofta sin kompetens korrekt. De har skaffat sig insyn i ämnet, vilket också hjälper dem att bedöma sin relativa kompetens.
- Den som kan väldigt mycket i ett ämne, underskattar ofta sin egen kompetens, relativt andra. De tror att det som är lätt för dem är lätt för alla.
Det är bra att veta det här. Du kan råka vara den okunnige som inte fattar att du är okunnig, du kan även vara den kunnige som inte förstår att andra inte är lika kunniga. Det kan också vara så att den du möter är okunnig, och inte förstår det.
Det är lite synd om den som grovt överskattar sin kompetens, de blir lätt föremål för spratt. Fast de kan vara väldigt jobbiga typer att ha att göra med.
